Malin och Jules: ”Tillsammans hittade vi oss själva”

Var började er resa? 
Jules: Vi växte upp på olika sidor av världen, men har många gemensamma upplevelser från barndomen. Jag, som är född i Kalifornien, hade en mamma som försökte klä mig i glitter och rosa, men jag ville ha stora tröjor och pösiga jeans – det var då jag kände mig som mig själv. 
Malin: Och när jag var liten i Stockholm var jag en typisk ”tomboy”, som vägrade ha kjolar och klänningar – vilket ofta möttes av ifrågasättanden. Men jag ville bara vara mig själv, bara vara Malin.   
 
När förstod ni att ni inte passade in i normen? 
Jules: När jag gick i 5:e eller 6:e klass började jag märka att jag inte var som de andra tjejerna. Så jag tvingade mig själv att bära kläder som jag hatade, typ korta shorts, för att få uppmärksamhet från killar.  
Malin: Jag anpassade mig också under tonåren, men inget kändes rätt. Det tog tid innan jag vågade klä mig som jag ville igen. 

När återvände ni till den maskulina stilen? 
Jules: Jag flyttade till Sverige för 3,5 år sen med min ex-pojkvän. Sen kom jag ut som queer, gjorde slut med honom och började utforska den maskulina sidan av mig igen. 
Malin: För mig var det efter att jag träffade Jules på ett surfläger i Portugal 2022. Det var då jag för första gången kände att jag kunde klä mig 100% maskulint, för det fanns ingenting som höll mig tillbaka. Jag försökte inte längre tilltala den manliga blicken. 

Vilka fördomar möter ni oftast?
Malin: En vanlig missuppfattning är att maskulint klädda lesbiska kvinnor vill vara män, men det finns ingen sanning i det. Jag är otroligt stolt över att vara tjej och min personlighet är väldigt kvinnlig.
Jules: Ja, det är bara ett sätt att klä sig. Men på grund av våra outfits och vårt korta hår blir vi ofta felkönade när vi går in på ställen avsedda för kvinnor. 

Har någon särskild händelse påverkat er?
Jules: Ja, det var på en damtoalett, när en äldre kvinna krävde att vi skulle gå därifrån och använda herrarnas toalett eftersom vi ”såg ut som män”. Även fast vi försökte förklara oss så fortsatte hon – det var så kränkande att jag började att gråta.
Malin: Det känns så jobbigt nu efteråt, för vi vet aldrig innan vad som kommer att hända. Vi måste liksom förbereda oss varje gång vi går in på ett ställe som är för kvinnor och tänka ”Kommer vi att bli ifrågasatta den här gången också?”. 

Finns det könsroller även inom queera relationer? 
Malin: Ja, ibland förväntas den som ser maskulin ut att ta en “manlig” roll. Men vi försöker inte återskapa heteronormen. 
Jules: Det bästa med vår ”masc for masc”-relation är att vi inte har några sådana roller. Vi gör det som känns rätt – inte det som förväntas. 
 
Hur har ni utvecklats sen ni blev ihop?    
Malin: Jag var kanske 80% mig själv när jag träffade Jules. Men med dig känner jag att jag för första gången kan vara mig själv fullt ut.  
Jules: Jag håller med. Och resan till att hitta vårt maskulina uttryck har gått åt alla möjliga håll. Men nu känns det som att vi håller på att läka vårt inre barn.  
Malin: Ja det känns som att cirkeln är sluten. Lilla tomboy-Malin har nu vuxit upp och är i en ”masc for masc”-relation.   
 
Och hur får man en så fin relation som ni har?  
Malin: Folk säger alltid att man måste hitta sig själv innan man kan hitta sin partner. Men för oss har det varit precis tvärtom.  
Julia: Ja vi har verkligen hittat oss själva, tillsammans.