Kelet: "Även om det inte alltid känns så, så har jag kommit långt."

När förstod du att du var trans?
Jag har inget dramatiskt ögonblick då det skedde. Det var mer som en insikt som smög sig på. Vid ett tillfälle kollade jag på en TV-serie med familjen och en transkvinna dök upp i rutan. Jag reagerade inte alls, men min syster gjorde det – hon sa att sånt inte är okej inom islam. Då började jag förstå att jag kanske inte såg på världen som alla andra.

Hur har din bakgrund påverkat dig?
Att vara somalier, muslim och queer? Det är en kombo som väcker reaktioner. Jag har alltid haft ögon på mig – hur jag rör mig, hur jag pratar. Jag lärde mig tidigt att tona ner det feminina för att passa in.  

När kom du ut? 
När jag va 18 bestämde jag mig. Det var dags – även inför mina föräldrar. Men jag visste att jag inte skulle få behålla min plats i familjen. Jag la ett brev under mammas kudde och skickade sms till min pappa, men sa aldrig rakt ut att jag va trans. Det fick pappa reda på när han tog min mobil och såg mina meddelanden och bilder.

Och hur reagerade dina föräldrar?
När han väl förstod sa min pappa bara “Du kan åka”. Det var inte direkt ett samtal – mer ett avslut.

Vart tog du vägen då? 
Min familj sa att mormor i Kenya var sjuk – och jag kunde inte säga nej, så jag åkte. Men det visade sig snabbt att resan handlade om något helt annat. Släkten sa åt mig att jag skulle stanna i ett år, de hade en plan för att få mig tillbaka på “rätt spår”.

Vad hände sen? 
Jag var helt slut och orkade inte mer. Alla mina nära turades om att säga att jag skulle hamna på gatan om jag fortsatte som jag gjorde. Att ingen ens skulle ge mig ett glas vatten om de såg mig tiggandes. 

Det låter brutalt – hur tog du dig vidare?   
Min bror, som också är en del av HBTQI+-gemenskapen, blev min räddning. När jag stod utan hem jobbade han på en organisation för unga inom communityt. En av de anställda erbjöd mig att bo hos hen och efter bara några dagar fick jag ett jobb så att jag kunde försörja mig Det var första gången på länge som det kändes som att saker började vända.

Hur började du bygga upp ditt nya liv? 
Jag försökte plugga på universitetet, men det funkade inte. Jag var fortfarande mitt i kaoset efter allt som hänt med min familj. Till slut hoppade jag av och bestämde mig för att åka tillbaka till Finland. Där började jag sakta men säkert skapa mitt eget liv – det liv jag lever idag.

Hur har allt du varit med om påverkat dig? 
Det har definitivt bromsat livet lite. Att bli övergiven av sin egen familj sätter spår – det är inget man bara skakar av sig. Men när jag ser tillbaka har jag faktiskt sett, upplevt och klarat av en hel del. Även om det inte alltid känns så, så har jag som transkvinna kommit långt.

Hur känns livet idag? 
Ärligt talat – jag är stolt över var jag är just nu. Jag har börjat plugga igen och jag är fortfarande ung, så min resa är långt ifrån över. Det finns fortfarande så mycket kvar att leva, lära och växa i. Och jag ser fram emot det.